Cape East historia

Den tidigaste bosättaren här ska ha varit Nils Rääf, som uppförde ett nybygge år 1697. Det här var då helt omflutet av vatten och kallades därför Holmen eller senare Tjuvholmen. Under 1700-talet kom fler bosättare. Bl a Johan Björnström, klockare vid Alatornio kyrka här på andra sidan älven. Hans släkt kom att bo här i flera generationer fram till 1814 då en mycket framstående köpman vid namn Johan Sundell köper Holmen.

Johan Sundell var från Torneå och gift med Hedvig, dotter till borgmästare Pipping i Torneå. Efter dom kom stället att kallas Sundholmen. Denne Sundell var synnerligen skicklig i sina affärer och ägde bl a Krooks hemman, där köpingen och senare staden Haparanda anlades. Där löper idag Sundellsgatan. Dessutom ägde han fastigheter runt om i Nedertorneå, i Haparanda by, Sågverk och Jernmanufaktur, Tegelstens slageri, Skeppsvarv m.m. i Kalix. Flera marknadshus i övre Tornedalen, ett 10-tal goda fiske platser i skärgården och i älven.  Ja, hans ägor sträckte sig ända  till Stockholm, Norge och Lybeck! Dessutom var den gode Sundell Kejserlig Rysk vice Konsul.

Efter Johans död 1834 fortsätter änkan Hedda med framgång sköta familjens egendomar och affärer. Hon bedriver bl a ett hembränneri tillsammans med den något äventyrlige postbonden Israeli och kyrkoherde Salomon Antman, helt lagligt givetvis!

1861 kommer en ny ägare till Sundholmen. Då köper Garverifabrikören Israel Holmström stället. Släkten Holmström kom att stanna här i 3 generationer. Hemmanet omfattade då även flera andra byggnader, backstugor och torp spridda på dess jordområde och hade många hyresgäster, inhysingar och torpare. Av köpebrevet framgår att på själva gården endast fanns en åbyggnad, vilken kan ha varit byggnaden längs med älven. Enligt traditionen ska det andra huset flyttats hit från Oravaisen saari, en mil uppströms. Sannolikt från det gamla birkarlahemmanet Oravainen, som stammar från 1500-talet. Familjen Holmström ägde också andra fastigheter, bl a i staden och Ranta hemman i Vuono. Där hade dom bl a Skönviks bryggeri. Dit kom en ung bryggargesäll som hette Pripp och blev bryggmästare. Efter Holmströms avveckling av stället flyttade Pripp till Göteborg och gifte sig med fröken Lyckholm! Men det var i Haparanda han började! Brygghuset står kvar.

År 1921 var det dags för nya ägare att tillträda Sundholmen. Då köper bröderna Bror och Carl Lindroth stället. Under familjen Lindroths tid kom Sundholmen att bl a inhysa en mink- och rävfarm. Dessutom bedrevs jordbruk med kor och hästar. Även andra stadsbor med kreatur kunde arrendera mark för sommarbete på Sundholmen. Lindroths hade inrett det gamla bageriet vid Storgatan till garveri. Carl var en hängiven fiskare och skinn- och pälshandlare med omfattande resor till världens pälsmarknader och eget fiske i skärgården långt upp i åldern.

Det gamla bageriet ja. Byggnaden vid järnvägsviadukten uppfördes ursprungligen som Ångbageri av familjen Lundström från Skellefteå. 
Dom hade uppfunnit knäckebrödet! Efter sin tid i Haparanda flyttade Lundströms bageriverksamheten till Filipstad och grundade där Vasa Spisbröd år 1919. Men det var i Haparanda det började!

Under Beredskapstiden låg mängder av svensk militär förlagda i Tornedalen, så även här på Sundholmen. Vid restaureringen av dessa byggnader hittade vi flera namnteckningar och notiser från beredskapssoldater som legat här.
En av de första dagarna i april 1942 föll det bomber över området här. Detta berättade mig bl a Per Franzen, som den dagen tillträdde befattningen som Landsfiskal i Haparanda. Han sa sig ha blivit förskräckt av att ha hamnat mitt i en krigszon. En annan av mina berättare var Eva Nikula, finskspråkig redaktör vid Haparandabladet/Haaparannanlehti som f ö bodde just här intill. Hon sa att hon såg krevaderna som kom närmare och närmare deras hus. Hon väntade skräckslaget på ytterligare en bomb, men den kom aldrig. Som genom ett under uppstod inga nämnvärda skador varken på människor eller byggnader. Uppenbart var det fråga om felnavigering. Tack vare effektiv mörkläggning även på den svenska sidan hade det fientliga planet hamnat för långt västerut. Troligen var bomberna avsedda för Torneås uthamn Röyttä bara några kilometer bort eller möjligen för järnvägen dit.
På 1960-talet började familjen Lindroth med camping här på gården. Den var mycket välskött med många återkommande gäster, främst från Nordnorge.

I början av 1980-talet fick jag arrangera några Hembygdsdagar här med Lindroths. En av evenemangen var en kvällskonsert med den då nybildade Stockholms Nya Kammarorkester. SNYKO, som  haft bl a världssopranen Barbara Hendrikse som solist och Paavo Berglund som dirigent!
Det var Kulturnämnden  som erbjöd denna begivenhet till min nybildade Hembygdsförening! Stor succe förstås och fullsatt här på gårdstunet i en underbar kvällssol!

Avslutningsvis två små saker till. Dels en av de mera säregna kändisarna som "campat" här.

I början av 1950-talet  arrangerade Stockholmstidningen och Husqvarna Cykelfabrik det s k Sverigeloppet på cykel mellan Haparanda och Ystad. En deltagare, Gustaf Håkansson, ansågs vara för gammal för det krävande loppet. Han var 66 år och skulle inte få starta. Han hade då just cyklat upp från Skåne på sin gamla trogna damcykel med rejäla ballongdäck!
Natten före start bodde han i sitt tält här längst ut på en liten holme. Det var i början av sommaren och högvatten så han vadade dit ut med sin cykel. Han ritade en stor nolla som startnummer på bröstet och trampade på, nästan nonstop och kom fram till Ystad drygt ett dygn före eliten.
Självklart stal han showen och  all uppmärksamhet från arrangemanget! Han återkom även de följande åren. Det var Haparandabladet som sägs ha döpt den gode gamlingen till Stålfarfar, vilket han blev det med hela det svenska folket. Ja, han blev t.o.m. seriefigur i flera veckotidningar!

Dels en annan rikskänd sak som finns här på Sundholmens yttersta udde.

Det är ett Nationalitetsröse, som anger var den svenska kustlinjen börjar eller slutar här i norr. Det är ett måste för varje sann kanotist t ex. att nå det. Ska man erövra Sveriges Blåa Band ska  man paddla mellan motsvarande punkt vid den norska gränsen vid Svinesund och Sveriges östligaste fastlandsudde här!

Vi får årligen flera tappra riddare eller ska vi säga paddlare av Sveriges Blåa Band, som mer eller mindre utmattade stapplar i land här, lyckliga att ha kommit fram!

Haparanda Stad är att gratulera för att ha fått denna storslagna, magnifika investering av Cape East,  som än mer förgyller vår framstående stad som en riktig Turistmetropol!

~ Lennart Lindfors ~